förlossningen

Mycket tid över har man inte med en liten prinsessa som kräver all uppmärksamhet. Idag är dagen då hon egentligen var beräknad att komma, men hon verkade lyssna på sin mamma och kom tidigare.

För att återkoppla till inlägget den 29/4 fick jag inte sova mycket den natten, kanske en halvtimme på sin höjd. Anledningen till varför jag så gärna ville och kände att jag behövde sova var p.g.a att jag var inställd på att bli igångsatt på måndag morgon. Mitt vatten gick på fredag förmiddag/lunchtid och inget hände efter det mer än ganska milda värkar. Men natten till söndag började jag få ont och när vi var på den dagliga kontrollen på förlossningen efter vattenavgången hade jag ganska täta värkar, som gjorde såpass ont att ögonen tårades. Men jag hade inte tillräckligt ont enligt dom på förlossningen så det bästa var att åka hem igen. Jag blev helt nedstämd och tänkte att "hur jävla ont kommer det inte göra sedan då bara dessa värkar gör ont?". När vi kom hem tog jag alvedon och la mig i sängen med vetekudden, och efter 40min försvann allt, sedan var det lugnt hela dagen och kvällen. Då började det kännas ganska hopplöst och jag som inte alls ville bli igångsatt. 
Läkaren hade sagt att efter vattenavgång brukar det dra igång av sig själv inom 72h, och att det bästa är om det vill starta av sig själv för då är kroppen redo. Så jag ville helst att kroppen själv skulle sköta det hela, och till slut gjorde den det.
När jag skulle sova på kvällen började jag få ont, men det var det vanliga onda jag haft förut så jag förväntade mig inte att det skulle dra igång. Sprang och kissade hela tiden som vanligt och hade svårt att somna. Sen sa det vara "pang" och jag fick rejält ont, visste inte vart jag skulle ta vägen så jag väckte Patrik runt 02.30 och sa att vi måste åka in för jag står snart inte ut. Jag masade mig in i duschen och försökte duscha av mig så gott jag klarade av, sen var det bara att klä på sig och ta sig ut till bilen. Gjorde jätteont att bara sitta ner, nästan värre än att gå och stå. När vi kom fram till akuten och skulle gå in för att ta oss till förlossningen sa jag gråtandes till Patrik "Jag tänker aldrig mer föda barn". 
När vi kom in till förlossningen fick jag byta om, sen gjordes en CTG-kurva för att se att bebisen mådde bra och hur täta värkar jag hade. Hade förjävla ont och skrek när värkarna var som värst. Var öppen 5-6cm när barnmorskan undersökte mig (detta var straxt efter 03.00, eller runt 03.30 kanske?), då undrade hon hur jag ställde mig till smärtlindring och så ont som jag hade då sa jag att om detta drar ut på tiden tar jag gärna epidural (även om jag innan hade sagt att jag vill försöka utan). Fick till svar att man helst inte vill ge det innan man vet att förlossningen är på gång på riktigt för att det kan stanna av förloppet och göra att det drar ut på tiden. Är man öppen 5-6cm är det väl på gång ordentligt kan jag ju tycka, men men. Fick lustgas och blev lovad en vetekudde (som jag aldrig fick). Andades och skrek omvartannat, stod upp med en gåstol (gåbord? eller vad det nu heter) och spände mig till tusen. Kändes som att jag skulle bajsa på mig hela tiden, riktigt obehaglig känsla.
Jag var i min egna dimma p.g.a lustgasen och smärta, så tiden gick faktiskt ganska snabbt ändå trots att det kändes som att tiden stod stilla när värkarna nådde sina toppar. Runt 06.30 undersökte barnmorskan mig igen och jag var då öppen 8cm. Hon undrade igen hur jag ställde mig till smärtlindring, och jag svarade likadant denna gång.. men att jag gärna ville klara mig utan epidural om det inte drog ut på tiden eftersom att den ändå inte hjälper mot utdrivningsskedet. Hon informerade om att det snart skulle ske ett skiftbyte.
När den nya barnmorskan och undersköterskan kom in såg dom att jag typ krystade i värkarna (men det hade jag gjort ett bra tag redan, men den andra barnmorskan hade inte reflekterat över det direkt) så dom ville kolla mig på en gång, och då var jag helt öppen. Detta var runt 07.30. Jag fick lokalbedövning där nere och blev tömd på urin då jag inte kunde ta mig upp på toaletten. Sen var det dags att börja krysta, och 08.02 kom hon ut! Bland det första jag frågade efteråt var om jag spruckit mycket, men jag behövde bara sy två stygn.


Trots att det gjorde förjävla ont hade jag egentligen en drömförlossning, speciellt då jag var förstföderska. När vi kom in till förlossningen tog det trots allt bara 5h + att jag sprack så lite fast allt gick så fort. Känns som att jag hade tur.
När jag skulle resa mig första gången ur sängen började jag må dåligt. Förlorade ca 900ml blod, så jag kände mig ganska svag. Ville gå på toa innan vi skulle äta våra smörgåsar, det var då jag började må dåligt. Dels var jag nog mörbultad då jag inte hade sovit något på typ en hel vecka, sen blodförlust och kraftansträngningen det är att föda barn tillsammans med världens plask med blod i toaletten när jag satt där blev det väl för mycket så jag var tvungen att få hjälp därifrån och fick ligga med kalla handdukar i pannan och fick vätskedropp. Som tur var piggnade jag ju till ganska snabbt när droppet gått in i kroppen. Hade antagligen vätskebrist också för trots 1L vätskedropp och massa saftdrickande hade jag knappt någon vätska att kissa ut. 


Jag hade nog kunnat förbereda mig mer inför förlossningen, men samtidigt är det svårt att förbereda sig inför det hela också. Man vet inte alls hur det kommer kännas i kroppen, hur man reagerar på smärtan osv. Jag hade läst om dom olika faserna under en förlossning, tränat på lite andning och bara mentalt förberett mig på att det skulle göra obeskrivligt ont, så ont att man inte ens kan föreställa sig smärtan. Och ja det går verkligen inte att förstå hur ont det gör innan man upplevt det, så jag är glad att jag hade förberett mig mentalt på det åtminstone. Däremot hade alla sagt till mig att man mellan värkarna är talbar och att man då får vila lite.. men mina värkar bara avlöste varandra hela tiden så jag fick knappt inga pauser. Så tidningen vi hade med och godiset blev aldrig rört, hade fullt sjå med att andas lustgas.
Patrik stöttade mig så gott han kunde, fanns ju inte så mycket han kunde göra mer än att finnas där. Allt var jobbigt för honom också eftersom han såg mig ha så ont och inget kunde göra för att hjälpa mig. Så han var lättad även han att det gick så fort.

Nej nu börjar lillsnutta vakna, antagligen hungrig så nu har jag inte tid för detta mer. Detta var min förlossningsberättelse!