3 veckor och 1 dag kvar, men om hjärtat vill göra mamma glad får hon ta och titta ut snart. 
Bryr mig snart inte om att vi inte hunnit fixa klart allt här hemma än, nu börjar det bara bli tungt och jobbigt. Går inte att sova om nätterna (eller dagarna), gör ont precis överallt. Och nu har fötterna och benen börjat svullna upp också så att få på sig skorna är bara att glömma, vilket innebär att jag måste gå runt i foppatofflor tills hon behagat att komma ut till mamma och pappa. Förutom att foppatofflor är grymt fult så är det inte det optimala skovalet när det regnar ute, så jag känner mig lite som en fånge i mitt eget hem just nu. Om bara energin och kroppen orkade med skulle jag lätt kunna sysselsätta mig med massa städning och rensande här hemma, men jag får ta lite i taget. Vill dessutom inte klättra upp och ner på stolar för att nå upp till hyllor när jag är ensam hemma, är nämligen ganska klumpig och klantig just nu och det vore just snyggt om jag ställer till med något när inte Patrik är hemma. Men i helgen ska vi hjälpas åt att städa och fixa, så det blir bra! Ska försöka att inte riva ner saker med magen och ställa till det ännu mer (det skulle inte förvåna mig)! Förra veckan lyckades jag riva ner ett paket med 6st ägg i golvet och häva ut ett halvt paket spagetti över hela golvet. + att jag slagit i huvudet två gånger av ren klantighet, första gången fick jag en bula mitt i pannan. Folk säger att det hör till att vara klantig när man är gravid, och det stämmer nog för jag kan inte minnas att jag varit så här klantig förut? Ja lite komiskt är det ju, inte just i stunden när man ska ta rätt på oredan men i efterhand kan man skratta åt det. 

Mindre än två veckor kvar till 24-års dagen, och jag kan inte komma på någonting jag önskar mig? Önskar bara att lilla pyret vill titta ut faktiskt, och att hon mår bra!

Nu är det dags att ta tag i matlagningen, har fått gnälla av mig tillräckligt nu ;)